det lemnar ett varaktigt och uppskakande intryck. Det synes nästan som om fru Edgren för ett ögonblick lemnat den lugna, kyliga berättarton, som eljest är hennes vanliga, och talat med hela kraften af en ädel indignation, som ej tvekar att säga sanningen. Förträfflig är också den psykologiska analysen i berättelsens början.
»I krig med samhället» är den längsta berättelse, som fru Edgren skrifvit. Den är 150 sidor stark och skulle mycket väl kunna hafva utgjort en liten bok för sig. Den är kanske ej alltigenom så konstnärligt fulländad som den föregående, men är af flere skäl ännu mer uppseendeväckande.
Frågan om berättigandet af skilsmässa inom äktenskapet, särskildt när denna orsakats af en nyväckt kärlek, har ju på sista tiden lifligt sysselsatt sinnena. Man har talat för och emot. Man har visserligen haft litet svårt att förneka det förnedrande i ett äktenskap, som ej helgas af annat än tillfälliga yttre band, men frågan om barnen, i fall sådana finnas, har alltid stått som ett frågetecken. Fru Edgren har alldeles icke löst denna fråga, men hon har tagit upp den till behandling, och hon har med stor skicklighet under skildringen af ett olyckligt lefnadslopp framstält alla skäl för och emot. Och detta med nästan ängslig samvetsgrannhet. Hon gifver ingen allmän sats som resultat vid berättelsens slut. Hon säger endast, att så och så bör det blifva med de och de förutsättningarna i karaktär, vanor och omständigheter för dessa individer. Hvilket parti hon i frågan ansluter sig
