Sida:Ur samtiden (literaturstudier).djvu/228

Den här sidan har korrekturlästs
209
A. CH. EDGREN, F. LEFFLER.

strof återstod henne endast resignationen. Hon led djupt af sina krossade illusioner, och när den betydligt äldre byråchefen Örn friade till henne, svarade hon ja, emedan hon trott sig hafva lärt af lifvet, att tillgifvenhet och högaktning äro en bättre grundval för äktenskapet än ett flygtigt tycke. Ty detta var ju den form, under hvilken hon lärt att känna kärleken. I tio år hade hon varit gift. Hon hade två barn, hon höll af sin man, hon var ej olycklig; men hon lefde för sig själf. Den innerlighet, som fans i hennes natur, hade det lif, hon förde, egentligen icke plats för. Då blef hon bekant med en ung man B. Berndtson, som en sommar var informator i hennes fars hem. Statsrådet och byråchefen bodde nämligen på två närbelägna villor under sommarmånaderna. Han var en häftig, radikal natur. Han sade saker, som hon ej hört förr, tankar, som upprörde hennes innersta, men som hon ej kunde göra sig kvitt. Han stod i opposition till den lilla värld, han lefde i, och i parentes sagdt är hans ställning som informator i ett förnämt hus återgifvet med värklig virtuositet. De små dagliga förödmjukelserna, öfversitteriet från familjens sida, den misstänksamma stoltheten från hans sida, hans ovana vid sällskapslifvet, hans begär att öppet visa sitt förakt för allt konventionelt — detta är iakttaget och återgifvet med mästerskap. Man skulle blott kunna anmärka att hans oppositionsbegär knappast borde gifva sig luft första dagen. Därtill är han dels för blyg, dels mot sin vilja duperad af den för honom ovana elegansen.

Emellertid blir det snart ett slags förhållande

Liter. karaktäristiker.14