mellan Arla och honom. Han är ej van vid att tala förtroligt med en fin kvinna. Han tycker om att blifva tillrättavisad af henne för sina förseelser och svagheter; hon får välde öfver hans handlingar och han öfver hennes tankar. Det kyska, tillbakadragna och kvinliga, som fans hos henne, var för honom lika nytt, som hans hänsynslösa uttalande af de mest kätterska åsigter var det för henne. Efter en tid reser Berndtson till utlandet, och det enda samband, som nu finnes dem emellan, utgöres af de bref de växla. Af pligtkänsla visar Arla brefven för sin man, utom ett, som innehöll en förtäckt kärleksförklaring, och på hvilket hon i stället skref ett afvisande svar. Berndtson svarade med att afbryta all korrespondans dem emellan.
Något därefter kom Berndtson hem, och nu uppträdde han offentligen, först med ett revolutionärt drama i 6 akter och sedan genom att hålla föreläsningar. Arla följer med allt detta, och deras förhållande återknytes. Så råkar Berndtson henne på en badort, där hon vistas, medan hennes man är i Karlsbad, och nu sker brytningen mellan Arla och hennes man, hvarefter hon följer Berndtson till utlandet. Fint är här skildradt, hur Arla ej drages till Berndtson genom att först väckas till öfvertygelse om hans åsigters rigtighet, utan att tvärtom hennes kärlek lär henne tro på hans åsigter. Häri ligger också den ofvan antydda psykologiska likheten med Ellinor i »Tvifvel». All den hänförelse, hon är mäktig af, slösar hon på sin nya öfvertygelse, men den blinda tron för med sig något sterilt, människan må med denna sin tro omfatta hvad
