de röjde ock, att förf. ej ännu var herre öfver sin konst. Beskrifningarna voro något långdragna, samtalen ofta tröttande, personer och situationer saknade det lif, som låter oss liksom se dem handla och lätt och utan ansträngning följa och förstå deras tankegång. Under åtta år hörde man nu ej något af Topsøe. Det såg ut, som om politiken uteslutande lagt beslag på honom. Novellisten Topsøe hade väl de flesta nästan glömt. När då »Jason» utkom, då kom den anonymt. Förf. var i själfva värket ej längre den Topsøe, som skrifvit »Livsanskuelserne», ej häller den, som var redaktör och ansvarig utgifvare af Dagbladet. Sin egentliga värkningskrets sökte han ej längre inom det offentliga politiska lifvet. I menniskohjärtats dolda inre hade han funnit en värld, som i ännu innerligare grad tog hans energi och arbetskraft i anspråk. Det var den offentlige mannens hemligaste tankar och djupast gömda sympatier, som lämnades åt allmänheten; och detta skulle ske anonymt. På så sätt kunde han tala friare. Men på detta fält fann också Topsøe sin egentliga storhet, liksom Hasting ej fann lyckan i Indien, utan i den lilla oansenliga doktorsbostaden i en aflägsen vrå af Jylland.
Hasting — hjelten i »Jason med det gyldne Skind» — är en af vår tids oroliga naturer. I början hade han studerat till läkare och äfven afslutat sina studier, men ej funnit sig tillfredsstäld af detta. När vi i första kapitlet göra hans bekantskap, är han stadd på återresa från Indien, der han som civilingeniör samlat en betydlig förmögenhet, hvilken han nu tänker anbringa vid något vinstgifvande
