Det är blott lätta antydningar om de sannolika konturerna till en författarindividualitet, som dessa rader kunna skänka. Hr Molander har ännu ej skrifvit mycket, hvilket torde få anses naturligt, då han ej är mer än tjugufem år, och det han skrifvit är ej af den art, att det direkt pekar öfver på författarens egen personlighet.
Detta är emellertid det för honom särskildt egendomliga, det som i viss mån ställer honom ensam bland vårt lands yngre skriftställare, och det förtjänar dessutom att tagas vara på, emedan det i allmänhet är rätt sällsynt, att en ung författare väsentligen uppträder som iakttagare. Det är eljest så frestande just för ungdomen att gifva vissa vinkar om sin egen person. Ju yngre man är, dess mer plägar man vara upptagen af sig själf, hvarför en böjelse för lyrik plägar vara skönjbar äfven i de sedermera mest decideradt objektiva författares förstlingsalster.
Dessutom ligger det i allmänhet rent af i luften i våra dagar för våra författare, äldre som yngre, att taga parti. De flesta äga en betydligt utvecklad indignation, som där den är af äkta sort, förlänar deras arbeten något personligt öfvertygande,