som är af egendomlig värkan. Jag påstår ingalunda, att Molander saknar indignation. Långt därifrån. Jag är till och med böjd att tro, att han äger den i mycket hög grad, och att detta sannolikt någon gång kommer att spörjas. Men faktum är, att i intet af de arbeten, som ännu från hans hand kommit till allmänheten, är denna egenskap på något sätt dominerande. Hufvudintresset är öfvervägande psykologiskt. Man frågar sig t. ex. vid läsande eller åskådandet af »Furstinnan Gogol» ej: hvar ligger rätten, hos nihilisterna eller hos kejsaren? Utan man frågar sig: på hvad sätt har den personen blifvit nihilist? På hvad sätt har den eller den utvecklat sig under invärkan af den revolutionära rörelsen? Hvilka trådar leda den eller den personens handlingssätt vid detta tillfälle? Och i hvilket samband stå dessa trådar med personens i fråga karaktärsutveckling i allmänhet?
Förutom ett par poem, tryckta i Upsala vid högtidliga tillfällen, finnas ej många äldre arbeten af Molanders hand. En novell, kallad I storm, tryckt i Familj-journalen och ett par humoresker i tidningen Upsala-Posten — det är alt.
Men äfven i dessa är man i tillfälle att se, i huru hög grad den psykologiska iakttagelsen alltid varit en hufvudsak för honom. Drag ur den tjänande klassens lif, sådant detta invärkar bildande på karaktärerna, det är hvad man får af den första berättelsen. Och i de små humoreskerna är intresset väsendtligen ett likartadt. Fin iakttagelse, välde öfver formen, en udd i satiren, som kommer af reflexion mer än af hänförelse, och en ej
