till de inflikade gammaldags poemen, fick lof att kasta en blick tillbaka på titelbladet för att öfvertyga sig om, att de ej förskrefvo sig från någon af våra egna gamla gustavianska skalder.
Men bakom alt detta lätta, lekande, detta gyckel med kärleken, denna indifferens för lifvets större intressen, skönjde man hela tiden något annat. Det var mer än en läsare, som redan af »Rococo» anade sig till, att författaren kände till äfven de stora passionerna, att den Amor, som bar knapp på foretten, ej egentligen var hans ideal. Och det var denna slags dubbelhet i stämningen, som enligt mitt omdöme var pjesens största förtjänst.
I Furstinnan Gogol visade sig också förf. i många afseenden som raka motsatsen till den, som nyss skrifvit »Rococo». I ett fall var han dock den samme. Hufvudintresset låg på det psykologiska. Här var ej fråga om att få en tendenspjes i vanlig mening. Det var intet inlägg i frågan om nihilismens berättigande eller ej. Syftet var ett allmännare, men pjesen blef därför ingalunda mindre modern.
Det kan möjligen vara skäl att här säga något om en sak, som nära nog synes hota att öfvergå till trosdogm. Och har den väl kommit så långt, är den som bekant mycket seglifvad. Man tycks nämligen börja få för sig, att tendensen i ett stycke är det, som först och sist afgör, huruvida det är modernt eller ej. Detta beror nu hemma hos oss på att Ibsens sista dramer haft en dylik förborgad eller tydlig tendens, hvilket också varit fallet med arbeten af Björnson, Strindberg m. fl. Jag anser
