mig ej behöfva göra reda för hvad jag här menar med tendens. Det har länge sedan blifvit utredt, att ordet i våra dagar har en annan betydelse, än det hade på 1700-talet.
Men skulle det vara en fordran på hvarje arbete som ville göra anspråk på att innehålla något nytt, att det skulle bäras upp af en politisk, religiös eller sedlig tendens, då misstänker jag, att åtskilliga af de yppersta nyare diktare skulle få ställas på en ganska underordnad plats. En sak är, att tendens, i den mening ordet här användes, får finnas, en annan sak att den måste. Turgenjew är sällan i egentlig mening tendentiös, Zola icke heller, annat än i vissa af sina arbeten, hos Daudet och Goncourt torde det ock vara svårt att leta ut tendensen. Ty man inbillar sig väl aldrig, att Daudet skrifvit t. ex. »kungar i landsflykt» för att få säga om konungamakten, att den är »une grande, vieille chose, morte?»
Nej, det är icke blott de djärfva och nya tankarna, som gifva ett arbete karaktären af »modernt». Den noggranna, sorgfälliga, på värkligt studium stödda psykologiska analysen, den detaljerade iakttagelsen, själfva intresset för människan såsom sådan, oberoende af tillfälliga egenskaper såsom parti, tro, fädernesland o. d. — detta är kanhända ett väsentligare drag hos nutidsdiktningen än apologier för republik eller angrepp på en gammal troslära.
Just i denna mening är det »Furstinnan Gogol» är så alltigenom modern. Och det är från en sådan synpunkt, man bör betrakta den, om man
