ej alldeles vill missförstå ej mindre förf:s afsigter än modern konst öfver hufvud.
Men för att återgå till »Furstinnan Gogol» — det, som i och för ett porträttutkast af författaren där är det vigtigaste, är tvifvelsutan hans sätt att skildra hufvudpersonen, som här trots styckets titel gifvet är Boris Dmitrijew. Jag säger, att han är dramats hjälte. Ty kring honom koncentrerar sig hufvudintresset, och dessutom är han revolutionär på ett sätt som ingen mer än han i hela stycket.
Hr Molander har ej helt abstrakt tecknat den revolutionära rörelsen enbart i typer, hvilka liksom uttryckt olika sidor af denna revolutions idé (sådana typer finnas visserligen två, nämligen Zotov och Folenko, och detta med all rätt), utan han har velat visa, hur och af hvad skäl hans hufvudpersoner drifvits in i den revolutionära rörelsen, hurudana de blifva under inflytande af den, och hur de personliga intressena, hela en människas genomlefvade fordom, blandar sig in i hennes kamp med det allmänna, lägger hinder i vägen för hennes mera oegennyttiga sträfvanden eller ock rent af gör det henne omöjligt att göra värklighet af sitt tal om att lefva och dö för en tanke. Det blir fakta, som bestämma henne.
Och en annan sak! Ingen blir revolutionär, därför att han vill vara det, eller därför att hans tanke brutit ett par af broarna, som leda tillbaka till tron på ett föråldradt åskådningssätt. Ty det gå många broar, som leda tillbaka på känslornas, fantasiens, minnenas och drömmarnes väg. Och
