Sida:Ur samtiden (literaturstudier).djvu/25

Den här sidan har korrekturlästs
10
VILHELM TOPSØE.

som hade låtit honom längta efter det i fjärran hägrande, det oåtkomliga. Han har lärt att bygga på lifvet, sådant det är, att älska det, sådant det är, ej blott det ideal af ett lif, han uppgjort för sig själf, och som oklart och eggande stäckt hans arbetskraft i stället för att stärka honom till allvarligt arbete.

Som gosse och yngling hade han älskat en ung flicka, men, som det ofta händer, likväl ej kommit sig för att närma sig henne. Han hade varit viss om att ej vara älskad, och när det så föreföll honom omöjligt att »begynde med at resignere, begynde et stille og beskedent arbejde med att give afkald paa den høje lykke, han troede sig kaldet til», då hade han beslutit att emigrera och i Indien söka »det gyldne Skind» i en mera solid form, än som ligger i det abstrakta begreppet »lycka», nämligen i form af en liten nätt förmögenhet. Han hade lyckats häri. Stenrik var han väl ej, när han nu efter sju år vände tillbaka hem, men dock välburgen, och sina erotiska drömmar hade han glömt eller trodde sig åtminstone hafva glömt dem i det stora landet i östern, under det trägna arbetet bland främmande menniskor i ett tropiskt klimat. Med mästarhand länkar nu Topsøe händelserna så, att en rent yttre tillfällighet väcker upp gamla önskningar på nytt och för in i hans lif ett moment, som han trodde för länge sedan vara aflägsnadt. På ångbåten gör Hasting bekantskap med en ung fransyska, vacker, kokett, kanske också något lättsinnig. Natten, innan båten ankrar vid Englands kust, stöter deras fartyg i hop med ett annat. Faran