Jag undviker med flit de tillfällighetsdikter, Bååth skrifvit. De äro ej precis utan värde, men lemna häller intet bidrag till hans karaktäristik. Samma är förhållandet med en och annan dikt i något antikverad fosterländsk anda, hvaraf ett prof finnes till och med i den andra samlingen. Som öfversättare har han utom flere ypperliga försvenskningar af fornisländska och nyisländska dikter lemnat en öfversättning af Njals saga, hvilken af kännare förklarats för klassisk.
I hans karaktäristik som diktare fattas emellertid ännu ett par drag. Bååth har en gång försökt sig med en längre dikt, ett slags novell i romanser skulle man kunna säga. Dikten bär namnet Ett fragment. Det är en liten historia, framstäld med ovanlig finess och enkelhet, djup och klagande som den är. Det är historien om en ung man, som fångats i en ungdomskärlek af ett par vackra ögon, hvilka kunde konsten att förtrolla, en ungdomsförbindelse af den art, att den mynnar ut i hvardaglighet och joller, i stället för att gifva kraft till ett värkligt lif. Hjälten i berättelsen — om jag så får kalla den — har ej förmåga att, fastän han inser förbindelsens lösa beskaffenhet, bryta den i tid, han är fjättrad med tusen osynliga band, och följden blir, att han söker ersättning på annat håll, där han kan träffa dem, som »förstå hans andes lif — sådant nu det är.» Slutsången skildrar, hur modern hade tillyckt hans ögonlock, och man har ej svårt att gissa dödsorsaken.
Det är en fin dikt, som visar lika mycken innerlighet som iakttagelse. Det är en skildring
