af ett kärleksförhållande, som går åt motsatt håll med de flesta dylika, som skildras i våra dagar. Ty här är det hon, som förstör honom, genom att hon ej är mer än ett barn, ett förhållande, till hvilket lifvet ej sällan torde bjuda ett motstycke. Dikten lider emellertid af ett fel, som man ej sällan på träffar hos Bååth. I sin sträfvan att tillägna sig en egen versifikation blir han ofta nog just genom sina märkvärdigt koncisa strofer svår att förstå. Man kan säga, att det är en förtjänst hos en författare, när hans stycken vinna på att läsas om. Men det är bestämdt ingen förtjänst, att man måste läsa om dem för att komma underfund med innehållet.
Med andra diktare i vår tid har Bååth det draget gemensamt, att liksom han har öga för detaljer i naturen, så ligger vid skildringen af människolifvet hans styrka i att uppfatta och återgifva det skenbart obetydliga, lilla, som mången eljest går förbi. Han griper sina bilder ur lifvet och försmår ej, såsom i de fina bilderna Från gatan, att söka pärlor, äfven där mängden af rhänniskor ej tro, att sådana finnas. Han har en tanke för, hvad tjänsteflickan ute i köket kan känna, när tonerna från dansen inne hos herrskapet nå hennes öra, han förstår hennes stumma alvar, när hon vid försöket att titta dit in mötts af lorgnetter, hviskningar och närgångna leenden; i vimlet utanför butikfönstret, där taflan öfver Jairi dotter hänger, har han öga för kvinnan i trasor, som går därifrån med »fuktig glans i det klarnade ögat»; han uppsnappar »vid Café du lac» i Köpenhamn dagakarlarnes hotfulla
