ord, när de berusa sig ett stycke från de rika; och i dikten om Magdalena vet han att gifva en hänförande bild af, hvad hennes lif kunde hafva varit.
Det vore fåfängt att af så ringa material som två diktsamlingar och ett par här och där tryckta senare poem söka ställa författarens horoskop och påvisa, hvari han lyckats bäst, och hvad man af honom följaktligen kan vänta. Men en sak kan man dock se och glädja sig åt. Det är, att hans sista dikter, de som stått i Literärt albums sista årgång, jämte ett par i Ny svensk tidskrift intagna, öfverträffa hans föregående. Motiven äro alvarligare och djärfvare gripna, versbehandlingen enklare, utan att vara mindre originell. Ståt, som skrefs med anledning af Gustaf-Adolfs-festen, är ett kraftigt väckningsord, så kraftigt, att den ärade tidskriften, i hvilken det infördes, fann sig föranlåten att beledsaga det med en reservation; och dikten Ett socialistmöte i Literärt album skulle, om Bååth ej skrifvit mer än den, ensam räcka till för att gifva honom namn af diktare. Lägger man till dessa det i all sin enkelhet utomordentligt gripande poemet Syskon, har man rätt att vänta sig något af den nya diktsamling, som af Bååths hand väntas till julen. Hvad man kallar en stor skald, är Bååth ej. Men han är en gedigen talang, en af dem, som sökt och funnit sin egen väg, och som på denna väg förts allt närmare till att förstå den tid, i hvilken de lefva, och för hvilken de dikta.
