Sida:Ur samtiden (literaturstudier).djvu/31

Den här sidan har korrekturlästs
16
VILHELM TOPSØE.

melig fryd og begjærende længsel. Thi ingen giver guderne alt.»


* * *


Det fins ett slags kärlek, som, född af ett ögonblicks sysslolöshet eller en tillfällig stämning och närd af de mest sväfvande fantasier, lefver på oklara drömmar, obestämd längtan och — om det tillåtes mig ett sådant uttryck — öfversinligt sinliga retelser. Det är denna kärlek, som frodas i balsalen eller knytes under långa sommarferier, denna kärlek, hvilken lika gerna kan träffa den ena som den andra, men som alltid inbillar sig hafva träffat den enda rätta. Den har stiftat många äktenskap, flere förlofningar och ändå flere tycken. Hos oss går den under namn af ett flyktigt tycke eller ett oskyldigt svärmeri.

Jag vet ingen, som har en sådan blick för detta slags kärlek som Topsøe, ingen, som så med ironiens vapen förföljer den in i dess mest hemliga gömslen. Understundom kan han väl fästa sig vid dess poetiska moment såsom i »En förste Kjerlighed», denna underfulla Donauresa i middagshetta och middagsqvalm, der konstnären-sigenaren och den ryska furstinnan i toner och blickar förälska sig i hvarandra och skiljas, utan att begära mer än fantasiens okroppsliga lek. Det hela är ett proverb, omsatt i berättelse. Men eljest utgör hela hans behandling af detta ämne en fortsatt polemik. Och granskar man noga, torde ironin kunna spåras äfven i den ofvannämnda novelletten. Studentkotteriet i «Livs-