sin högsta lycka dock beständigt skall längta efter något, hon icke kan nå etc. Hon märker, att han ännu drömmer om henne, eller som han själf säger — »rättare sagdt om ditt porträtt» — och i ett lyckligt ögonblick tar hon sin lilla kvinliga hämd, som också blir en direkt väckelse för honom. En dag, när han kom hem, fann han ett bref på hen- nes sybord. I brefvet stod: »Porträttet har jag bränt. Vill du träffa mig, är jag hos farbror Klas.
Och det blir värkligen tydligt för Stephan, att han förbrutit sig mot henne. Den natten kunde han icke sofva, men tidigt följande morgon for han ut efter henne. — Det var en rägnduskig novembermorgon. Trakten, han reste igenom, var ful, passagerarne sömniga, och han steg ur vid en liten tråkig landstation i hällande rägn. Det dröp från taken, och leret klibbade vid hans fötter vid hvarje steg. Men ändå var han aldrig så lycklig, hvarken på Rhen eller vid Lago di Maggiore. Och när han kom in i väntsalen, kom någon emot honom och sade: »God morgon, jag visste, att du skulle komma med första tåget.» Nu hade han glömt den fantasibild, han förälskat sig i, och för honom fans endast den lifslefvande, värkliga Paula, hans Paula.
Lägger man till dessa skildringar den förträffliga, något elegiska cykeln »I september, I oktober och I november», kan man nästan förstå, att Herman Bang känt sig frestad att kalla Topsøe »Forelskelsernes Digter».
