Kjærlighed giver et helt Liv, derpaa maa vi Kvinder holde fremfor Alt.»
Fleming har rätt, när han säger sig vara en dömd man, när han går. Men ensam säger Helene tyst för sig själf sin innerliga trosbekännelse:
»Und setzet ihr nicht das Leben ein …»
Det fins vissa människor, som behöfva en örfil af lifvet, för att deras slumrande energi skall väckas. Nu är Fleming vaken. Han behöfver blott ett tillfälle för att visa, att han ej är lefvande död.
På en ö har kolera utbrutit. Det står illa till med hälsovården därute. Till all olycka är ställets »Herredsfoged» död, och det står hårdt att få en ny, ty, som naturligt är, har ingen lust att fara dit ut. Då går Fleming till sin fader och ber honom skaffa sig platsen.
»Paa Kolerastedet?» .
»Ja, Fader, jeg vil begynde nu og begynde for Alvor.»
Den gamle Mand tav. En Stund var det ganske stille i Stuen. »Gud velsigne dig, min Son», sagde han saa. »Du vil derover for at virke og — leve. Ikke for att dø?»
»Nej, Fader, ikke for at dø — men jeg vil nok vove mitt Liv for at komme till at leve.»
Det säger sig själft, att det nu är Helene, som ber Fleming om förlåtelse, för att hon dömt honom oriktigt.
Man har klandrat Topsøe, för att han ej har låtit denna karaktärsutveckling försiggå utan alla
