Sida:Ur samtiden (literaturstudier).djvu/40

Den här sidan har korrekturlästs
25
VILHELM TOPSØE.

direkta ingripanden af yttre omständigheter. Men med orätt. För det första påvärkas vi väl alltid mer eller mindre af de yttre tillfälligheterna, och för det andra behöfde Fleming mer än någon annan denna yttre påstöt för att kunna fatta ett beslut. Fleming hade ju gått och väntat och pröfvat, och vid hvarje arbete, som erbjöds honom, haft det svaret till hands, att det ej tjänade något till. Här fick han ett, där han värkligen kunde göra gagn, och där han kände sig behöfvas. Det är till och med möjligt, att för en person, som så länge vant sig att förakta det hvardagliga, den lilla romantiska tillsats, som ligger i medvetandet att våga sitt lif, rent af var nödvändig, om den Hamlet, som lefde inom Fleming, skulle bringas till tystnad.

För att fullständiga den bild, jag här sökt gifva af en författare, som blott alt för tidigt rycktes bort från den bana, han så glänsande begynt, vill jag blott nämna ett par ord om den sida af hans värksamhet, som kanske bland alla är den mest allmänt tilltalande, nämligen hans förmåga att rent genremässigt teckna lifvet alldagliga, små förhållanden. Här är han alt igenom fyld af en sympati för sina personer, som låter det ironiska eller humoristiska drag, hvilket Topsøe sällan underlåter att inlägga, understundom till och med öfvergå i det sentimentala. Det är, som om förf. själf nästan skrifvit sig vek till sinnes. Det är i synnerhet enformigheten i lifvet, som han förstår att återge så slående, med hvars tyngande makt han är så alt igenom förtrogen. Tänk på den om