Trots det beröm, hans stycke inbragte honom, trots det enstämmiga omdömet, att han ägde talang för scenen, tog han efter förnyad genomläsning till baka pjäsen, emedan den ej längre tillfredsstälde honom, och när han slutligen skulle debutera, drog han sig undan. Själf har han sagt, att detta ej skedde, därför att han tviflade på sin talang; men den inre oro, under hvilken han arbetade, gjorde honom oklar öfver sig sjelf och sin uppgift.
I »examen artium» misslyckades han, och Elster lefde nu i Kristiania som korrespondent och medarbetare i åtskilliga tidningar.
1867 reste han till Tyskland för att utbilda sig för inträde i skogsvärket. Hösten 1868 återvände han.
Vintern 72 till 73 tillbragte han i Kjöbenhavn.
Sommaren 1873 var han under några månader »konstitueret Forstmand» i Valders, och senare på hösten erhöll han den befattning, som han behöll till sin död: en plats som »Forstassistent» i Trondhjems stift med årligt arvode af 1,200 kronor, som under de 7 år, han var i tjänst, steg till 1,600.
Våren 1881, just när hans sista bok, »Farlige Folk»var under tryckning, sjuknade Kristian Elster, och den 11 april på e. m. dog han af lunginfammation, efter tre dagars sjukdom. Han efterlämnade änka och tre söner, hvaraf den äldste var 5 år och den yngste något öfver 3 veckor gammal.» — — —
Detta är ej mycket för att vara den yttre ramen till ett så rikt lif som Elsters. Men äfven
