Sida:Ur samtiden (literaturstudier).djvu/50

Den här sidan har korrekturlästs
35
KRISTIAN ELSTER.

vinterns snötäcke öfver marken, bladen falla tidigt af, och den frukt, de en gång frambringa, synes bli sparsammare, i den mån trädet är af ömtåligare art.

Hela Elsters lif var en bekräftelse på detta. Ogynsamma förhållanden lade sig i vägen för den utveckling, som gissningsvis eljest skulle hafva kommit så mycket förr. Och han fick göra den sorgliga erfarenheten, att en uppoffring ej alltid är gagnelig för den uppoffrande själf. Det ser nästan ut, som om lyckan, en gång tillbakastött, sedan med afsigt undvikit honom. Hela hans lif blef motsatsen af, hvad han hoppades, och mer än de flesta fick han öfva sig i konsten att resignera. Han, som afskydde att skrifva för födan, fick lifnära sig med att skrifva dagbladsartiklar, och han, som en gång på grund af att för ifrigt och uteslutande hafva sysselsatt sig med att studera, hvad som låg honom om hjärtat, hade misslyckats i något så enkelt som att taga studentexamen, måste vid äldre år sköta en befattning, som i betydlig mån inskränkte den tid, han kunde ägna åt det arbete, åt hvilket dock aldrig hans stränga själfpröfning hindrade honom att viga sina bästa krafter.

Det är något tungt öfver alt, hvad Elster skrifver, en djup sorgbundenhet och en längtan efter något bättre, något, som länge varit omtaladt som ett »äkta nordiskt sångardrag», så länge det rörde äldre författare, men som man numera rent af tycks vilja lägga de yngre till last. Saken är, att detta vemod hos Elster — liksom äfven hos