Sida:Ur samtiden (literaturstudier).djvu/55

Den här sidan har korrekturlästs
40
KRISTIAN ELSTER.

Kjeld Horge är en historia af annat innehåll, men af likartadt skrifsätt. Det är den gamla sagan om medelmåttan, som tror sig stor och drömmer om stordåd, och med bitande skärpa är tomheten af ett dylikt lif skildrad. Men den, som äger en smula lifskraft, kan resa sig igen, äfven sedan han lidit det nederlag, som heter att vakna upp från drömmen om inbillad storhet. Och Kjeld Horges historia är den, att på sin rätta plats — i det simpla hvardagslifvet — där har han kraft att blifva en man, och han blir det.

Det fins intet prål, ingen ordståt i denna lilla berättelse, men där fins en svällande underström af ett starkt lif, som när man en af de första vårdagarna, innan ännu snön hunnit smälta eller isen gå bort, kommer ut på landet. Det går en frisk pust genom skogen, där granarna höja sina grenar, som nyss blifvit fria från snö, här och där kvittrar en ensam fågel, och rundt omkring hörs ett porlande ljud af vatten, som långsamt, men säkert undergräfver markens täcke af snö och is.

Liksom Elster länge sväfvade i ovisshet om, hvilken väg han skulle gå i litvet, så dröjde det också länge, innan han, som man säger, fann sin form, det rätta uttryckssättet, medlet att säga just sina tankar. Ty man kan säga, att Elsters form aldrig var färdig för än i »Farlige Folk». »Tora Trondal» var i jämförelse med denna bok blott ett stapplande försök.

Att döma af åtskilligt, måtte man från mer än ett håll hafva väntat sig mera af Elster, när detta arbete lemnade pressen. »En Korsgang» hade varit