ett litet mästervärk, och en mängd tidningsartiklar från Elsters hand hade visat både iakttagelseförmåga och framställningskonst. »Tora Trondal» var väl i många hänseenden ett dugtigt utfördt arbete. Karaktärerna röjde människokännedom, flere scener voro fulla af dramatisk spänning, och särskildt var hela boken genomandad af den innerlighet, med hvilken Elster genomträngt alt, som han i minsta mån vidrört. Men där fattades dock något. Man såg, att förf. väl själf förstått sina personer, men de hade ej fått lif under hans hand. Ett par bifigurer (särskildt Hans Ejds moder och Sara Bø) voro de mest lyckade i hela boken. Bredvid de lyckade scenerna funnos kanske än flere af annan art, och trots innerligheten i framställningssättet saknade man något hos förf. själf. Det torde vara svårt att af »Tora Trondal» sluta sig till den stånd punkt, som gör sig gällande i »Farlige Folk». Och dessutom låg det något tungt, trögkördt, tröttande öfver hela boken. Den kunde gärna ha varit en tredjedel kortare. Förf. var tydligtvis ej herre öfver sina egna resurser.
Vid en jämförelse med »Farlige Folk» frapperas man särskildt af en sak. I »Tora Trondal» fins knappt ett spår af den satir och humor, som i Elsters sista arbete utgör en så märkligt utvecklad egenskap. Förf. drar aldrig på munnen. Med det blekaste allvar behandlas allting. Att det på bottnen af alt detta svårmod fans en ådra af humor, föll säkert ingen in, som ej kände förf. personligen. För mig är detta ännu ett tecken på, huru djupt nedtyngd Elster var af de förhållanden, under