den förre till den senare, är något, förf. särskildt vill lägga läsaren på hjärtat.
Men den skulle också lika gärna kunnat uppkallas efter den sistnämde. Ty den innehåller hans utvecklingshistoria lika väl som Toras.
Felet i boken är kanske innerst det, att dess hjältar mest framstå som typer, mindre som individer. Man får rent af att göra med representanter för olika kulturströmningar inom det norska folket. Gran representerar den högre bildningen, hvad man för en tid tillbaka skulle hafva kallat för Velhavensriktningen. Nu representerar Gran snarare inom politiken en skeptisk konservatism, inom konsten förlegad romantik och i religion ingenting. Men han har godt hufvud, mycken beläsenhet och stor förmåga att blända.
Hans Ejd är däremot en man af folket, född i vestlandet och uppfostrad i ett hem, där ej en glimt af beqvämlighet eller förfining fick tränga gig in och gifva hvila från dagens släp och förvärfssträfvandet. Han har sugit kraft i härdande arbete, han har en orubblig tro på folkets sak och dess mottaglighet för den lyftning, han satt till sin lefnads mål att skänka den fattiga bygd, som sett honom växa upp. När han som hjälppräst fick tillträde till det prästhem, där dottern Tora var själen, kom han in i en värld, som han förut ej vetat af, att den fans. A t lifvet kunde vara ljust och gladt, utan att vara ytligt och tomt, att det öfver hufvud fans något i tillvaron, som hette skönhet, att det lätta, hjärtliga umgänget människor emellan kunde värka som ett mildt rägn efter torka,
