det var för honom något obekant. Och hela den utveckling, han under inflytande af detta — plus naturligtvis kärleken till Tora — genomgår, är otvifvelaktigt bokens kärnpunkt, det förf. egentligen velat ha fram, liksom det ock är bland det, hvari han lyckats bäst.
Det har föresväfvat Elster en idé att i Ejds och Toras personer låta försoningen ske mellan den folkliga och den högre bildningen i Norge. Därför behöfver Tora vakna upp ur sitt svärmeri för Gran, den oäkta representanten för den senare, under det att hennes eget inflytande gör Ejd till en mera harmonisk företeelse än den obändiga, bottenärliga kraftmenniska, han från början är.
Detta är meningen med boken. Men, som sagdt, det hvilar något oklart och otillfredsställande öfver det hela. Möjligen äro förhållandena för specifikt norska, för att en svensk läsare helt skall kunna förstå dem.
⁎
Det går en europeisk flägt genom hela den
nyvaknade norska och danska literaturen efter 1870.
Dess läsare ha fått veta, »hvad det er at see over
de høje Fjælde», som norrmännens mest populäre
skald en gång sjöng, och efter den upptäckten har
en landvinning blifvit gjord, som förr eller senare
blir märkbar i hvarje mera framstående förf.:s
arbeten. Ty den insats, som nu skall göras i de
nordiska folkens andliga lif, göres ej genom att
norskt-norskt (eller svenskt-svenskt) stänga sig inom
