sig själf och slå döförat till för alla röster, som komma utifrån. Det är otvifvelaktigt en vinst äfven för ett litet land, om dess egen kraft är tillräcklig för det pånyttfödande arbete, som är utvecklingens värk. Men kulturhistorien har till fyllest visat oss att mången gång det andliga lifvet här hemma tagit växt, just genom att följa en stark strömning, som begynt i något af de stora kulturlanden. Och i själfva värket torde det ej vara för djärft att säga, att nästan alltid — påvärkningen må för öfrigt under olika perioder hafva varit mer eller mindre märkbar — ett inflytande kan iakttagas, utan hvilken det slag af kultur, som är karaktäristiskt för perioden i fråga, aldrig skulle kunna tillfredsställande förklaras. Och det är mer än obetänkt att vilja utestänga en lärdom eller en riktning i tänkesätt under förevändning, att den ej är fosterländsk. Man tillegnar sig ju, eller rättare, man gör sig en ära af att tillägna sig, hvad utlandet gjort nytt i uppfinningar inom det mekaniska eller andra det praktiska lifvet tillhörande områden. Är det mera skäl att hålla tillbaka, när det gäller en ny tanke inom vetenskap och konst, hälst om denna redan i andra land visat sig mäktig att åstadkomma något?
Det är karaktäristiskt för Elster, att denna påvärkan från utlandet så sent kom att beherska hans diktkonst. I berättelsen »Solskyer», hvilken börjar den samling, som i sin helhet fått bära dess namn, märker man hela tiden denna för nordbon egendomliga längtan att komma ut, att se det lif, som tillhör de stora samhällena, att göra bekantskap
