om »folket» och »folkets sak», som ger bröd åt partigängare, hvilka ej tillhöra folket, och som vänder uppmärksamheten bort från praktiska närliggande spörsmål. Och då hade han fått ögonen upp för människornas gränslösa egoism, han hade stirrat sig blind på den, och när hans kritik låtit honom inse, att han ej ensam kunde uträtta så särdeles mycket, så hade han tagit sitt parti och beslutat göra ingenting. »Jeg er komplet tom, Far» säger han i ett samtal med den gamle Holt. Det var något, som slocknat inom honom. Hågen till arbete, värksamhetsbegäret var borta. Men det etsande hån, med hvilket han omtalade alt, där han genomskådade ihåligheten, gör, att man trots hans egen förklaring: »Jeg kan noteres paa den politiske Børs som ’behagelig’. Jeg har meldt mig in i de Ligegyldiges Forening» — dock ej rätt kan instämma i Bjernbholts entusiastiska utrop: »Men saa er De jo en af vore!»
Det är ett kärleksförhållande, som skall återgifva Knut Holt den energi, som för tillfället var slocknad. Kornelia Vik var uppfostrad i ett trälaktigt pietistiskt hem, alt ifrån barndomen hade hennes egen natur varit kufvad och trängd tillbaka, och hennes ungdom hade varit mera glädjelös än de flestes. Hvad hon hört om den stora världen, hade alltid varit af den art, att hon tänkte på den med ett slags hemlighetsfull fruktan, och ordet »synd» torde varit den gemensamma rubrik, under hvilken hon i allmänhet inrymt plats åt mångt och mycket, som hon ej kände till, utan blott anade på ett nästan vidskepligt fantastiskt