sätt. För henne var en man som Knut Holt fritänkare, d. v. s. evigt förtappad, och i fråga om hans ställning i sociala frågor hade hon egentligen hört, att han »ville omstörta all ting», att han »upphetsade menige man», och att han »ville stifta misstroende mellan arbetarne och arbetsgifvarne».
Men Kornelia var en af dessa storartadt sanningskära och trofasta naturer, som med hela sin själ hålla en tro fast, men, en gång öfvertygade att de tagit fel, ej känna några betänkligheter, när det gäller att öppet vidgå detta. Med utmärkt finhet är det nu skildrad, huru hon efter ett sommarbesök på samma ställe som Holt först småningom kommer att se honom med andra ögon och slutligen att älska honom. Hon hade alltid tänkt sig honom som en dålig person, något slags lättsinnig äfventyrare. Och hon finner en sinnets ädelhet och ett alvar i öfvertygelsen, som hans ofta påtagna bitterhet och värkligt skeptiska uppfattning ej är tillräcklig att hålla tillbaka. Hon hade tänkt sig honom själfvisk och egenkär, och hon finner en djup natur, hvars häftigaste lidelse är den, som äfven i »Tora Trondal» beherskade Elsters hjälte — lusten att hjälpa dem, hvilka hjälp behöfva, och dessutom en människa, som själfkännedomen lärt att respektera andra.
Men äfven Knut Holt förändras under denna tid. Han, som kastat sin ungdoms hänförelse öfver bord och »meldt sig ind i de Ligegyldiges Forening», han öfverraskade sig själf med att åt denna unga flicka, som af världen förstod så godt som ingenting, förtro sina hemligaste tankar, sin ung-
