en del arbetare blifvit afskedade och de öfriges lön nedsatt. Följden blef en strejk, och man visste snart, att Knut Holt var den, som här gått arbetarne till handa med råd och dåd. Följden häraf blef först en tidningsartikel i den kända stilen. Och så blef naturligtvis Holt samtalsämne i hela staden och hans föregående och närvarande lif utsatt för alla välsinnade medborgares granskning. Det var ett sådant samtal, Kornelia nu af hörde. Hon hörde denna förmåga att med inkvisitorisk färdighet uppfinna dolda karaktärsfel hos en motståndare, hon såg hans familjförhållanden gifna till pris, och hans eget lif skildradt så, som blott den intoleranta råheten kan åstadkomma det. Och då förstod hon, hur feg hon i grund och botten var, som visste, att detta var lögn, och dock kunde åhöra alt sammans tyst. Hon tänkte ej, hon beräknade ej. »Med en fast, men underligt torr och främmande röst sade hon: Ni talar om min fästman.»
Knut Holt hade från början studerat till läkare. Det är onödigt att här närmare inlåta sig på de detaljer, som i alla fall endast i sin helhet kunna gifva en föreställning om sin förf:s talang. Det är egendomligt, att för Holt liksom för Hasting i Topsøes »Jason» läkarens kall blir hans tillflykt, när lifvet en gång bjuder honom att resignera.
Jag vet ej rätt, hur jag skall kunna förtälja det, som nu följer, och som gör, att Knut och Kornelia måste skiljas åt. Ty, som jag läst någonstädes, »det fins böcker, som man räknar till sina bekanta, och det fins böcker, som man räknar till sina vänner.» För min del har jag alltid räknat »Far-
