lige Folk» till det senare slaget, och man talar ju ogärna illa om sina vänner. Men här måste det ändå ske, ty slutet af boken är värkligen ingalunda tillfredsställande, om ock erkännas måste, att i fall man ponerar förf:s tankegång såsom riktig, han af denna tankegång gjort alt, hvad göras kan.
Man tycker ju nu, att Knut Holt och Kornelia Vik borde kunna inregistreras bland de undantagsmänniskor, hvilkas lycka i egentlig mening ej täres hvarken af rost eller mal, och man tror häller ej, att i sista stunden någon tjuf skall stjäla bort deras lyckas skatt. Men Elster har nu menat som så, att man skall aldrig göra sig för säker, och däri har han tvifvelsutan rätt. Ty man må vara hur viss som hälst på sig själf eller på en annan, det kan ändå hända, att det fins en hemlig vrå, där olyckan sitter på lur, och från hvilken den förr eller senare sticker fram hufvudet.
Men felet här är, att i denna bok, som så i sannaste mening är en värklighetsskildring, denna upplösningens tragiska vändning motiveras eller tillställes på ett sätt, som är bland de mest fabulöst ovärkliga, man gärna kan tänka sig.
Under sitt kringflackande i främmande land hade Knut Holt haft ett kärleksäfventyr med en flicka på Pampas, ett slags sigenarartad, halfvild företeelse, som han trott död, men hvilken nu, efter att lyckligen hafva undkommit ett skeppsbrott, lyckats söka rätt på sin forne älskare i Norge och där nu vill göra sina anspråk gällande.
Skyndom dock med att säga, att man mycket väl förstår, hvad Elster här velat framhålla. Elster
