har velat säga, att en mans förgångna lif aldrig är helt förbi, och att en ungdomens förbindelse, som kanske mera varit blodets än hjertats, kan komma tillbaka och slita sönder en aldrig så säkert timrad lycka. Man tänker ovilkorligen på »den grønkledte», som i Ibsens »Peer Gynt» kommer tillbaka och »kräfver sin del», just när Peer Gynt tror, att det med Solvejg skall komma »Glæde i Hytten». Men detta borde ha kunnat framhållas på ett mindre romantiskt tillkrångladt sätt. Man behöfver sannerligen i vanliga fall ej låta de döde stå upp eller segla öfver till Sydamerika för att få fram dylika fläckar i äfven de bästa mäns lif.
Men öfverser man med denna orimlighet, finner man lätt, att några af de mest storartade partier, som boken innehåller, förekomma efter denna mystiska persons uppträdande. Den moderna diktningen i nordanlanden har inom prosaberättelsens ram ej åstadkommit något mer gripande än den scen, där Knut och Kornelia göra upp räkningen med sin lefnadslycka och säga hvarandra farväl, det kapitel, som innehåller Knuts bröllop med den främmande och afsked från fader, fädernestad och vänner, eller uppträdet vid den gamle Holts dödsbädd, när Kornelia besöker honom. Här är en enkelhet i framställningen, en kraft i replikskiftet, en energi och åskådlighet i teckningen af de olika lynnenas olikheter, och framför alt i den sistnämda scenen ett försakelsens och samtidigt dödens majestät, som är lika skakande som sant. Det är endast åt några få utvalda, som det är förbehållet att åstadkomma något sådant, och hvarken Jacobsen,
