Kielland eller Topsøe hafva någonsin i den grad förmått att gifva en lefvande värklighet. Så osminkadt och öfverväldigande träder det mänskliga fram.
Det fins ännu en sida i denna bok, som skulle kunna sägas mycket om, och som ytterligare bevisar, hvilket kraftigt framsteg detta Elsters sista arbete var. Jag menar behandlingen af bifigurerna och de enskilda situationerna. Det är just tecknet på vunnen konstnärlighet, när ej blott det hela gör intryck, utan äfven hvar detalj framstår som ett utarbetadt moment. Jag har förut påpekat enskilda scener, framstälda med allvarets hela styrka och innerlighet. Till dessa skulle än ytterligare kunna läggas hela historien om den fattiga sömmerskans barn, vid hvars sjukbädd Knut och Kornelia för första gången komma i beröring. Men det fins här ett slags scener, som ej fans i Elsters äldre böcker och hvarom förut ett och annat blifvit antydt. En sådan med äkta komik berättad situation, som när Kurt Stub, skepparen, berättar, hur han varit diplomat, eller skildringen af redaktör Bjørnholts moraliska middagskamp med fruktan för podagern, hade Elster förut sannolikt ej kunnat skrifva. Det är ej Kiellands fina satiriska udd eller den lekande ironi, som når sitt mål på omvägar. Elsters satir går rakt på saken. Det är ju blott ett rent subjektivt intryck. Men vid Kiellands skämt har jag alltid tyckt mig se den verserade verldsmannens öfverlägsna ironiska smålöje. Elsters kvicka skildringar förefalla mig komna från en person, som
