man tyckt bort taga en humanare form, när de framstäldes omedelbart efter den alt för tidigt bortgångne förf:s död. Ty döden gör ju i allmänhet anspråk på vördnad. Med desto större tillfredsställelse erinrar jag mig det aktningsfulla sätt, på hvilket Elster vid den nordiska festen i Upsala för två år sedan omnämdes af den kyrkans man, som då höll fästtalet. Och när jag afslutar detta utkast, gör jag det med samma citat, som då begagnades. Bättre än alla ord ger det en inblick i Kristian Elsters innersta personlighet.
Vid Kornelias graf möter Knut Holt Fonn prästen, och deras samtal slutar med Knuts ord: »Ydmyge mig? Forsage? Kunde jeg faa hendes Tro derved, Præst, jeg skulde ydmyge mig saa dybt, som noget Menneske har gjort. Forsage? Hvad har jeg at forsage, som jeg ej med Jubel gaf hen for att vinde hendes kjærlighedsfulle Haab? Hvad forlanger De? Jeg skal træde mig selv under Fod, dræbe mig selv tommevis, kan jeg dervid faa hendes Vished. Blot et kan jeg ikke, „ jeg ikke: lyve for mig selv og andre.»
Det är Elsters ära, att det här ej blott var författaren, som talade, utan också mannen.
