Ma sensibilité est devenu trop vive;
ce qui ne fait que effleurer les autres
me blesse jusque au sang. — Mais j’ai
appris à cacher tout cela sous de l’ironie
imperceptible au vulgaire.
I.
Det, som lär våra nyare författare att skrifva, är lifvet. Den källa, ur hvilken de ösa, är lifvet. Kriteriet, om de hafva lyckats eller ej, blir då också lifvet.
Därför är det så vanskligt, vanskligare än förr, för en författare att debutera. Han behöfver erfarenhet, ej blott en rik känsloverld, klar uppfattning, ej blott liflig fantasi. Hans egen kritik bör räcka till för att säga honom, att när han ännu af lifvet blott känner spridda drag, kan han heller ej gifva stora taflor. När han ännu ej känner verlden, kan han heller ej måla den.
Hvad som då står honom öppet och till och med blir en nödvändighet, är att göra studier. För länge sedan insåg målaren eller bildhuggaren, att han behöfde i detalj känna sitt föremål, innan han vågade sig på att behandla det. Landskapsmålaren studerade naturen, färg, linier, perspektiv, dagrar och skuggor, genremålaren gick omkring ibland människor för att finna typer, och bildhuggaren måste lära anatomi för att kunna bilda en gestalt.
