I den mån en diktare vill gifva oss människor och ej drömda bilder, individer i stället för typer, har behofvet af förarbete för en förf. och i allmänhet af arbete gjort sig alt mera känbart. En begynnande författare gör därför korta utkast, han liksom griper i värkligheten för att känna sig för, om han förstår den, han tar kanske ett mycket ringa moment, men han gör alt för att framställa detta lefvande. Han minskar omfattningen, men skärper intensiteten.
Så framkomma skisser, utkast, novelletter, utdrag ur en förf:s studiebok, modeller i lera, som en gång utförda, kanske komma att mejslas i marmor.
Men följ detta utkast steg för steg, och när sedan ett fullfärdigt arbete kommer, då skall ni finna, ej något nytt, ej något oväntadt, utan utkastens lätta vinkar och antydningar, formade till klara och bestämda gestalter. Man kan känna igen dessa studier i det större arbetet, ungefär som zoologen vet, hvilken benbyggnad, som döljer sig under ett djurs kött och hud. Kiellands »studier» hafva varit af den art, att de själfva blifvit konstverk i miniatyr. Motivet att göra dem blir för deras förf. i alla fall det samma.
Kielland är icke den ende författare i vår tid, som arbetat så. Han var icke den förste och blir säkert ej heller den siste. Han började med en samling »Novelletter». Så kom hans roman »Garman & Worse», så dramatiska skisser »For scenen», så »Nye novelletter» Därefter » Arbejdsfolk,» »Else» och sist »Skipper Worse».
Redan vid första genomläsningen af »Novel-
