letter» slogs man af den utomordentligt behandlade formen, den fina ironien och den ytterliga skärpa, som låg äfven i den vid första påseendet så glädtiga och uppsluppna humorn af »Haabet er lysegrønt» eller »Slaget ved Waterloo». Icke ens dessa kunde kallas harmlösa. Äfven här låg en dold udd. Det var något af Mussets behandlingssätt särskildt af kärleken, och bakom detta anade man redan då: »Det hele er ingenting.»
Man läste »en balstemning», och man hörde kommunens idéer blanda sig med orkesterns lättaste toner. Man var med på »en middag». En lycklig far höll en skål för ungdomen, med anledning af att hans son blifvit student. Men allt detta var blott till för att visa oss, att hvad som gälde vid glaset, gälde ej i värkligheten. Fadern skulle ej tåla ens en motsägelse af sin son, och hans ord vid skålen — »at Ungdomen, gaaende stadig fremad maa blive sine Fædre værdig, ja — lad os sige det! — voxe dem over Hovedet» — det var blott ord. Och sonen skulle i sin tur ej blifva bättre, när han blef en auktoritet. Adjunkten spådde honom det. Och adjunkten fick rätt.
Och kärleken! I ungdomen, när blott löftet kräfves, då är det »Idyl og Erotik», men när lifvet kommer med sitt mångahanda, då stryker en kall, förstörande vind öfver det hela och lemnar blott »Visne Blade».
Så talade Kielland, man visste det, redan innan man kom till Garman & Worse. Man visste också, om man eljest förstod att läsa, hvilken fond af sympati, som dolde sig under ironin, och man
