Sida:Ur samtiden (literaturstudier).djvu/81

Den här sidan har korrekturlästs
64
ALEXANDER L. KIELLAND.

visste, att de, åt hvilka Kielland egnat sitt studium och sin kärlek, voro ej, vare sig genom ställning eller begåfning, samfundets högste. Det var hvardagsmänniskorna, hvilkas lif han ville teckna, och hvilkas lif han förstod.

Realismens författare lägga stor vigt vid skildringen af omgifningarna, af den sfer, hvari en person lefver. De låta hans karaktär bildas och påverkas häraf.

I Garman & Worse förnimmer man hela tiden, hur småstadslifvet, med dess trånga vyer och nivellerande inflytande på karaktärerna, för personerna med sig, antingen drager dem ned till sin egen nivå eller eggar dem till en irriterad och fruktlös, tyst eller öppen kamp mot omständigheterna, som de känna fjättra sig blytungt. Men utanför svallar hafvet, det stora, fria hafvet, »det sidste sunde i den store syge Verden». Hafvet har sjungit vid dessa människors vagga, det har sett deras lifsgärning, det har gifvit dem kraft i trötta stunder, och i förnedringens ögonblick låtit dem blygas öfver sig själfva. Hvarje lif har sina stora ögonblick. Då var det här hafvet, som talade, och småstadslifvet som teg.

Det är två skilda kretsar, kring hvilka berättelsen rör sig. Å ena sidan Garmans, unga och gamla, jämte Worses, å den andra kvartetten i Anders Begmands hydda och syflickan Marianne. Å ena sidan firman, å den andra firmans underhafvande.

Och ur dessa olika samhällslager har Kielland tecknat en hel mängd individer.

Först ha vi Christian Fredrik Garman, »unge