människorna, pinad af det dämpade, reserverade i hela deras väsen, upprörd öfver falskhet eller rent af orätt, öfverflyttas alt detta också på läsaren, och intrycket blir ett dubbelt. Först är hon ängslig, skygg och försagd, men när den sköna, lättsinniga fru Fanny tog sig af henne, när den lätte, frivole kandidat Delphin gjorde henne sin kur, fick hon en viss böjelse för detta lif, och hon glömde hafvet, fyren och Vente-Per, hälst sedan fru Fanny sagt, att sådant kunde man ej ens tala om. Men tänka därpå kunde man som ett minne i melankoliska, svärmiska stunder. Det var dock poesi däri.
Pastor Martens friade och fick nej, ett klart, bestämdt nej. Men sedan kom upptäckten af fru Fannys och kandidat Delphins brottsliga förhållande, så unge konsulens död, och nu var Madeleine ensam, aldeles ensam, utpinad och tom. Pastor Martens friade på nytt, han fick ej ja, han tog det med lämpor. Så var hon hans. Hon formades om efter hans tankar sakta och omärkligt. Den friska, lifliga Madeleine blef den tysta, undergifna, resignerade »Lena», pastor Martens hustru. Och hvad pastor Martens i slutet säger om Vente-Pers stuga, som var timrad af ett skeppsvrak, det står som en dom öfver Madeleines lif. — » Hvad Stormen havde splintet til Vragstumper, det føiede ydmyge Hænder sammen til et nyt Hjem, saa spirer Livet av Døden, Haabet av Ødeleggelsen, Lykken av det knuste Vrag, og der leves et helt Liv paa lutter Vragstumper.»
»Det var med en sidste Levning av den gamle Trods, at Madeleine sagde: ’Saaledes leve vi alle’.»
Man känner, att detta är författarens innersta
