sorg. Ingens lif är helt, alla falla vi in under samma dom. Ej som skulle lifvet ej gömma en möjlighet till annat, lifvet är nog rikt, blott vi läte det blifva, hvad det kan blifva och ej fuskade bort det i egennytta och blindhet. Men största parten af människor, menar förf., hinner ej längre, och därför skärper han tonen, han vill väcka till besinning, och hans största kraft är allvaret. Han dissekerar skoningslöst, men han hånar aldrig, och om man undantar de båda presterna, fins det därtör ej häller någon af hans mera utförligt behandlade personer, som ej i något ögonblick har något tilldragande.
Skulle man då icke kunna tillgifva Kielland, hvad man dock så ofta förebrår honom? Det är, säger man, i hans bok ingen sympatetisk person, och emedan det låter så öfverlägset att tala i allmänhet, tillägger man, att realismen i det hela lider af den bristen. Förstår man nu härmed, att boken ej har någon »hjälte», med hvars hela karakter, hela lif man kan sympatisera, ja väl, då har boken ingen sympatetisk person. Men jag skulle vilja påstå att förf. i själfva värket gjort mer, än om han gifvit oss en sådan hjälte. Han har låtit oss stanna inför de mest tarfliga hvardagsmänniskor och se, att äfven hos dem kan det finnas en inre rikedom. Hvad mer, om allt detta sällan kommer till sin rätt, om förhoppningarna slockna, och lifvet blir tungt. Kielland skulle ej vara ironisk, i den mening han är, om han vore en pessimist, som trodde, att intet stode att hjälpa.
