samma harmen, och man slår »med krigarens lofliga rätt att såra». Så sker, att realisten kommer i strid med reformvännen, och det är vanskligt att lyda två herrar.
Kielland hatar hvarje ens det ringaste försök att på krokvägar söka böja en menniskas individualitet, kväfva hennes natur och i st. f. en karaktär göra henne till, hvad Hostrup kallar för en tolftedel af ett dussin. Däraf denna bittra ironi öfver prosten Sparre, när han »lugnar» kandidat Johnsen. Däraf den genomgående hårdheten vid behandlandet af Martens förhållande till Madeleine, när han aldrig sade henne emot, utan blott strök henne sakta öfver skuldrorna.
Och i detta slags ironi, som gör Kielland oförmögen att af dessa båda göra annat än två karrikatyrer, ligger en ej ringa del, af hvad förf. hälst vill säga oss. Man hör detta, som en sakta, stundom händöende, stundom skarpare vibrerande ton i basen, hvilken stör värkets skönaste melodier, borrar sig in i vår erinring och står kvar starkare än något annat i hela boken. Ty detta, att vi ej våga låta en natur utveckla sig fritt i en riktning, som vi ej förstå, utan städse vilja spela försyn och, direkt eller indirekt, draga den öfver till oss, våra meningar, våra sträfvanden, det glömmer Kielland aldrig. Och för att få detta sagdt nog tydligt utsätter han sig för tillvitelsen att vara kärlekslös. Men det är ej personerna, han vill till lifs, det är den riktning, han i dem förkroppsligat.
Ty detta, att »være sig selv», att äga eller söka något att lefva för, det är Kiellands genom-
