rätt att nalkas? Förhållandet rangerar sig af sig själft, det sjunker i glömska, och ingen tänker vidare derpå. Det är det mäst hvardagliga i världen, förhållandet, händelsen och hon själf också. Och dock har Kielland gifvit oss den mest lefvande sympati för sin hjältinna. Är detta att idealisera, ja väl, då har Kielland idealiserat, men eljest icke.
Men det är ej mot detta, man egentligen vänder sig. Det är mot skildringen i »Arbejdsfolk» af, hur motsatsen gestaltar sig mellan fattiga och rika eller sparare af ämbetsklassens förhållande till de mindre bemedlade.
Kielland har sagt ganska skarpa saker, och medgifvas måste, att man borde vara norrman för att egentligen här kunna svara på, om han har haft rätt eller ej. Men om vi se närmare på, hvad han sagt, är detta då så aldeles obekant för oss här hemma? Kunna vi omöjligt instämma i det gamla Holbergska: Ligesaa akkurat er det hos os?
Han börjar med en litet och icke så litet elak skildring af ett departement i den norska hufvudstaden. Och nerven i satiren är den, att man under sken af en ofantlig brådska uträttar just ingenting. Det är det, som väckt så mycken förargelse. Men man behöfver ju bara höra tjänstemän skämta om sina sysselsättningar så där inter pocula, när det inte är någon risk, för att veta, huru stora skrymtare de ofta måste vara på förmiddagarna. Jag tror ej, det fins någon tjänsteman, som nekar, att vårt stora maskineri kunde gå med något mindre buller och något mindre apparat.
