bekant med de nutida förhållandena först och sedan få se sig om bland den närmast föregående generationens män. Det är aldeles, som när man blifvit bekant med en familj och sedan får höra berättas om de båda makarnas respektive hem och de förhållanden, under hvilka de uppväxt.
Jag erkänner, att detta intresserat mig mest i hela boken, mer än den för öfrigt både gripande och skarpsinniga skildringen af Haugianerne. Hur väl förstår man icke unge-konsuln i Garman & Worse, sedan man läst hans faders bref till honom i hans ungdom med dess pedantiska stil, saltad med franska glosor, och dess stränga, afsigtligt uppfostrande affärsmässighet. Och hur klart blir ej förhållandet mellan de båda bröderna, när man fått vara vitne till, hur den gamle fadern förtjust smyger sig från fönster till fönster för att uppfånga en sista skymt af sin tjufpojke till son — sedermera legationssekreteraren — hvilken mot skick och bruk rider ut på faderns ridhäst, som annars ingen vågade begagna. Som sagdt — man kände familjen förut, och man får här lära känna familjens föregåenden.
Det gifver mycken fasthet åt en värklighetsdiktare att bibehålla samma skådeplats för sina skildringar. Det första kapitel till Kiellands nya roman, som finnes i första häftet af »Nyt Tidskrift» för 1883, har visat oss, att han ej häller nu tänker ändra lokal. Och detta innehåller en icke obetydlig lärdom. Ty vi hafva alla mer än en gång vistats i en sådan liten småstad, som den Kielland i dessa böcker skildrat. Men vi hafva icke alla haft samma förmåga af att se, hvad som
