Den här sidan har korrekturlästs

91


 Ila, min åra!
 Våg var mig huld!
 Lys i min fåra,
 Sol utaf guld!
 Då vågorna nicka,
 Så gläds jag deråt:
 Fastän jag är flicka,
 Jag älskar min båt. —




Bäst hon sjunger, solen sprider
Sina strålar blekt och matt.
Öfver djupet stormen rider,
Himlen svartnar som en natt.
Flickan, ännu glad i hågen,
Raskt och modigt brister ut:
“Jag har kämpat förr mot vågen
Och nått strand till slut.”

Sagdt! Men plötsligt barmen skälfver:
Länge pröfvad åra brast.
Hela hafvet skyhögt hvälfver,
Båten kantrar i en hast;
Vräker emot öde stränder,
Skummet öfver bogen sjöd —
Flickan blek, med knäppta händer,
Satt på kölen — död.