112
Och svetten lackar, sommarsolen gassar,
Och ungdomsskaran hjelper till och lassar.
Och öfverst sist sig hela flocken sätter,
Som på en kulle lefvande buketter.
Ni kan ej tänka hvad vi gubbar mådde,
Och hvilken trefnad uti laget rådde;
Och skämtets pilar slungades och stucko:
Vi skrattade så att vi nästan sprucko.
Och många skålar drucko vi för staten,
För samvetsfrihet, tullfrihet på maten.
Då kom en prest, svartmuskig som en neger,
Just som vi drucko tryckfrihetens seger.
Herr pastorn ej om våra skålar tyckte.
Mot vår förtjusning han i härnad ryckte.
Och som vi drucko hvarje skål i botten,
Blef presten arg och rysste på kalotten.
Och full af nit och koppar-röd som solen,
Han skrek, som om han stått på predikstolen,
Så väl mot första som mot sista skålen —
Men gudskelof, vi hade tömt ur bålen!
