Den här sidan har korrekturlästs
45
Men båten gick, och en och hvar
I försalongen trädde.
Der åt man lax, så färsk och rar,
Och stickelbär med grädde.
Och ögat ler, och magen mår,
Machinen går, och munnen går;
Och knappt man fått sin kaffetår,
Så kom man in i Wäddö.
Här landet var ett paradis,
Långt mera än dess rykte;
Kanalen dock, onödigtvis,
Tillkrånglad, som jag tyckte.
Allt hetare blef solens bloss.
Knapphändig för vår ång-koloss,
Kanal'n bokstafligt tryckte oss
I sina gröna armar.
I lunderna sjöng fogeln glad,
Och gungande stod rågen,
Och sippan neg, och gräs och blad
Sig bugade mot vågen.
En munter gök i björken satt.
Han ropte — jag tog af min hatt.
Och slåtter-folk och hö och skratt,
Och trinda barn gudsgåfvor!
