Den här sidan har korrekturlästs
46
En färja såg jag tung och trög,
För intet fjesk benägen.
En sväng-bro, stolt och himmelshög;
Steg, artigt nog, ur vägen.
Så tung den var med stock och sten,
Den drogs af blott en enda en —
Men gumman hade vackra ben,
Så långt jag kunde skåda.
I solen glänste liarna,
Der ängarne de slogo.
Ett ögonblick vid Ortala —
Och ett glas punsch vi togo.
Ej mycket väsen Bruket gör;
Men gummor sprungo strand utför:
En mängd af grädde, bär och smör
Kröp ner i försalongen.
Men midt emot en prostgård låg,
Visst en ibland de store.
Jag vände straxt till bön min håg:
Att sjelf jag prostfar vore!
Hvad kunde lyckan mera ge?
Just der vid kullen, som vi se,
Jag låge jemt och rullade
Min lilla söta mage.
