Vågen är grön-ögd, svartblå är polen,
Vindarna tjuta i tak-ås och knut.
Solen och månan, månan och solen,
Ingen på länge vet, hur de se ut.
Bräckta som stickor mast-toppar ryka,
Skälhundar titta i vågornas bryn.
Gastarna skrika, skutorna dyka
Än uti djupet och än uti skyn.
Stormfoglar, skrämda, rasta i tågen,
Råstång och segel brista i tu.
Aborrar gapa högt öfver vågen,
Undra och tänka: "hvad heivete nu!"
Vrålande kastas skummande yren,
Sjelfva matroserna. blekna som lik.
Qvällen är snö-tjock, ingen ser fyren,
Allt är ett virrvarr i jemmer och skrik.
Lotsen skall möta, tecknet är gifvet,
Klar är på skeppet kast-linan gjord.
Tåget han binder fast omkring lifvet,
Hoppar i hafvet och halas ombord.
Islupen står han ända till hatten,
Glad att han eger sitt torftiga bröd.
Hvit som en is-björn står han vid ratten,
Oviss, om kursen är lif eller död.
Sida:Utkiken.djvu/79
Den här sidan har korrekturlästs
73
