En pratmakare bör lära sig tiga och en blygsam karl bör lära sig tala.
En älskare undviker sorgfälligt att skylta med sitt lefnadsvett, men iakttager dock alltid hvad som tillhör god ton och smak, ej blott inför sin älskade, utan för hennes skull. Han inser, att om hon skulle kunna godkänna en annan man än den, hvars egenskaper i detta fall hon beundrar, så kan hon dock icke önska sig någon annan. Han bör ställa så till att hon ej förmår dölja sin stolthet då hon talar eller hör talas om honom och att hon blir förnärmad, om någon icke förstår hvilken präktig karl han är. Man blir ej den mannen genom att håna allt underlägset, hellre genom vänligt erkännande af alla ädla sträfvanden; icke genom häftighet mot allt och alla som med eller utan afsikt gå ens “ära“ för när, utan hellre genom tålamod med dumhet och oartighet, särskildt mot rivaler, dock icke så långt
