godkänt i praktiken att suveräna stater kunde överlämna en tvist till en skiljedomstol av en opartisk tredje man utan att förlora i ära eller frihet. Det skedde 1863 mellan England och Brasilien och 1869 mellan England och Portugal. Och den allra största betydelse fick den stora skiljedomen mellan England och Amerikas U. S. i Alabamatvisten 1872, därvid England måste betala 15 miljoner dollars.
Senare har skiljedomstanken vuxit mer och mer, och nu ha ju de flesta stater slutit fasta skiljedomstraktater, fast likväl med den starka minusklausulen, att strid om vitala spörsmål och äreintressen äro uteslutna från skiljedom. Så lyda bl. a. alla norska traktater och likaså alla svenska. Det är fruktan för att få en orättfärdig dom som gör att detta stora förbehåll göres. Men därmed blir ju också skiljedomen reducerad till att gälla bara de små spörsmålen, medan de största, alltså just de farligaste, äro uteslutna — alldeles som om vi i det enskilda landet skulle gå till rätta med små pänningträtor, men slåss på liv och död om ”vitala spörsmål eller om ”äran”.
På de senare åren har Nordamerikas U. S. ändrat signaler i detta och erbjudit hela världen traktater om undersökningskommissioner för alla frågor, alla utan undantag. Härmed har saken kommit i rätta gängor. Alla Amerikas stater både i söder och norr ha gått med på dylika obegränsade traktater, och hela det stora engelska världsriket med, och därtill har också två små länder såsom Danmark och Holland beslutat sig för att ingå den första inbördes skiljedomstraktaten av det slaget i
