- Att också alla övriga sluta sig till världsförbundet (— och det kommer nu att bli en rent av lockande sak för de flesta — först och främst för alla små stater, men även för stater som Frankrike, Italien och Kina, ja t. o. m. för Ryssland, och folkmeningen kan framtvinga det även i Tyskland och Österrike).
- Att den behövliga makten bakom rätten organiseras, en världsmyndighet, som skall försvara freden och dess rättsbeslut mot de gensträviga, därest ekonomisk pression icke förslår.
Att påstå att en dylik världsmyndighet kan undvaras är bara svärmiskt fredsfårprat. Alla stater måste förplikta sig till samverkande pression, således också till att ställa sin kontingent, till sjöss och till lands, till världsmyndighetens förfogande mot varje orostiftare, som ämnar gripa till vapen mot de fredliga folken. Detta skulle ju bara bli en liten bråkdel av vår tids här och flotta, och vi skulle vara fria från militarismens onda. En verklig avväpning skall kunna försiggå redan strax, världspolisen kan minskas alltefter som freden tryggas — och den tryckande allmänna värnplikten kan avlösas av värvade polistrupper som i Amerika och England. Men utan dylik världsmyndighet kan allt gå förlorat genom våldsmakt från en enda stat.
Tanken på världsdomstolen är stor och tilldragande, men den är som sagt icke längre utopisk. Det gäller bara att förbereda den i tid. Jag har framhållit, att Norge med sin ställning som
