WILLIAM M. THACKERAY
sade han. Det är en stor säng, och där är rum för två. Lady Crawley dog i den. God natt!
Sir Fox avlägsnade sig efter denna lyckönskan, och den högtidliga Tinker gick med danken i hand förut uppför de stora, kalla stentrapporna förbi de stora, dystra salongsdörrarna, vilkas handtag voro omlindade med papper, upp i den stora sängkammare, där lady Crawley hade sovit sin sista sömn. Sängen och sängkammaren sågo så dystra och spöklika ut, att man kunde ha föreställt sig, icke blott att lady Crawley hade dött i detta rum, utan även att hennes vålnad bodde där. Rebecka ilade emellertid med den största livlighet genom rummet och hade tittat in i de stora garderoberna och väggskåpen och skänkarna och dragit i lådorna, som voro låsta, och undersökt de dystra tavlorna och toalettsakerna, medan den gamla städerskan läste sina böner.
— Jag skulle inte vilja sova i den här sängen utan ett gott samvete, miss, sade gumman.
— Det är rum för oss och för ett halvt dussin spöken i den, svarade Rebecka. Men berätta mig nu allt om lady Crawley och sir Fox Crawley och var enda en, min bästa mrs Tinker.
Men gamla Tinker lät icke pumpa sig av den lilla frågvisa guvernanten, och sedan hon antytt, att en säng vore ett ställe att sova men icke att prata i, började hon i sin vrå av sängen ett snarkande, som endast oskuldens näsa kan frambringa. Rebecka låg där mycket länge vaken, tänkande på morgonen och på den nya värld, i vilken hon skulle träda in, och på sina utsikter till framgång därstädes. Danken fladdrade i handfatet. Kaminen kastade en stor svart skugga över hälften av en murken gammal märkduk, som salig hennes nåd utan tvivel hade broderat, samt över två små familjetavlor, föreställande två unga gossar, en klädd i studentkappa och den andra i en röd uniformsjacka. Då Rebecka lade sig att sova, valde hon dem att drömma om.
Klockan fyra på en så rosig sommarmorgon, att den till och med fick den dystra Gauntgatan att se glad ut,
98
