WILLIAM M. THACKERAY
ÅTTONDE KAPITLET.
Enskilt och förtroligt.
Miss Rebecka Sharp till miss Amalia Sedley, Russell Square, London. (Franco. — Fox Crawley.)
"Min bästa, allra som sötaste Amalia!
Med vilken blandning av glädje och sorg fattar jag icke pennan för att skriva till min käraste vän! Ack, vilken förändring mellan i dag och i går! Nu är jag allena och utan vänner, och i går var jag hemma, i det ljuva sällskapet med en syster, vilken jag evigt, evigt skall älska!
Jag vill icke beskriva under vilka tårar och vilken sorg jag tillbragte den olycksaliga afton, då jag skildes från dig. Du gick på tisdagen till glädje och sällhet, med din mor och din tillgivne unge krigare vid din sida, och jag tänkte hela natten på hur du dansade hos Perkins, den sötaste av alla flickorna på balen, därom är jag fullt övertygad. Jag kördes av stalldrängen i den gamla vagnen till sir Fox Crawleys hus i staden, där jag, sedan John hade betett sig mycket rått och oförskämt mot mig (ack, det är lätt att skymfa fattigdom och olycka!), överlämnades i sir Fox' vård och fick tillbringa natten i en dyster gammal säng, vid sidan av en butter gammal städerska som ser om huset. Jag sov icke en blund på hela natten.
Sir Fox är icke vad vi enfaldiga flickor inbillade oss att en baronet var, då vi plägade läsa 'Cecilia' i Chiswick. Någonting mindre likt lord Orville kan man sannerligen icke tänka sig. Föreställ dig en gammal kort, tjock, simpel och mycket smutsig karl i gamla kläder och ruskiga gamla damasker, som röker en ohygglig pipa och
102
